Rävsax

Jag sitter i en riktig rävsax känns det som. Jag pendlar så ofta i mitt stämningsläge att jag inte  får något gjort. Jag har så många idéer om hur jag skall utveckla mitt företag. Jag vill jobba och köra på. Jag har nästan alla förutsättningar för att det skall gå bra, jag är duktig på mitt område, trevlig, lojal, bra lokal och allt det där men sen pendlar jag ju så in i helvete. Nu har jag mått hyfsat bra ganska länge och tagit på mig några nya uppdrag.  Men nu så pendlar humöret och orken så ofta och snabbt att en vecka drar iväg utan att jag får någonting gjort. Så kan jag ju inte ha det. Det är som om man två gånger i veckan skulle få sömnmedel av chefen.

Ena dagen åker jag hem från jobbet med stora visioner om nysatsning och är peppad som bara den. Nästa dag så undrar jag om det inte är bäst att bara lägga ner hela verksamheten och bara skita i allt. Jag har satsat så mycket tid och pengar på verksamheten. En verksamhet som jag faktiskt brinner för. Kanske är det bäst ändå att bara ge upp. Men vad händer då? Vad ska jag göra då? Skriva in mig på arbetsförmedlingen antagligen. Jag får ångest av att bara tänka tanken.

Jag önskar att jag varit heltidsanställd, då kunde jag blivit sjukskriven eller fått någon form av sjukersättning en period. Nu sitter jag här och blöder pengar varje månad och stressar upp mig som bara den. Magen krånglar och jag har haft några panikångestattacker  i år. Den enda inkomst jag får är den från mina kunder. Tro mig, jag tar alla jobb jag kan. När jag är i en svacka och mår skit då kan jag inte jobba, eller så här är det, jag jobbar nästan alltid ändå hur dåligt jag än mår. Jag måste in till kunden och så är det. Mitt jobb ser ut så, det är svårt att avboka. Men jag kan välja att inte boka in kundbesök när jag har mina värsta dagar.

Nu är det tur att jag har en fru som har ett heltidsarbete. Det är i stort sett hennes medelinkomst som vår familj lever på. Jag fattar inte varför jag fortsätter med firman. Jag kan knappt ta ut någon lön. Men jag har ingen annan inkomstkälla. Ibland har jag funderat på om det verkligen är så att det inte lönar sig att vara kriminell. Det skulle ju vara trist att behöva lämna familjen om jag skulle åka in i fängelse. Det sjuka är att jag har träffat flera kunder på jobbet som varit sjukskrivna på grund av stress, utbrändhet, ångest vad som helst. Dom har ingen aning om att personen framför dom kämpar med självmordstankar, har grym ångest och bara vill försvinna ner i ett hål. Men ni som är i liknande sits vet hur bra man blir på att “put on a happy face” . Det är bara att slänga på masken och hoppas att ingen ser.

En period för flera år sedan var jag riktigt nedkörd och sliten. Jag lämnade på dagis, gick hem, somnade i soffan, vaknade, hämtade på dagis, lagade mat, sen kom min fru hem. Vilket jävla liv! En sån looser. Jag som är sååå stolt blir sååå knäckt när svackorna kommer. Ingen jävel vill leva under sin värdighet. Det är som att ha en bestseller i datorn, färdigskriven, rättad och klar men inte kunna skicka iväg den eller skriva ut. Frustrerande.

Det är ett kroniskt tillstånd får man veta, tackar, jag känner mig utvald.