Kokūzō Bosatsu [虛空藏] är en av dom åtta stora bodhisattvas. Troende tillbedjer Kokuzo för att bli upplysta på deras väg mot visdom. Namnet kan översättas till ”gränslös tomhet” eller ”intighetens förvaringsplats” och han sägs representera gränslös visdom. Han är även känd som tvillingbror till ”jordlig förvaringsplats”, bodhisattvan Jizo [地蔵].
Man kan även tillbedja Kokuzo för att förbättra sitt minne, praktiska kreativa färdigheter. Kokuzo skyddar även hantverkare och konstnärer.
Kokûzô Bodhisattva
Kokuzo introducerades i japan under den senare Nara perioden (645 – 794 v.t.) som en del av en speciell rit för att förbättra minnet för munkar som behövde lära sig buddismens grunder.
Jag reser genom fördärvet, vilket i detta fall är Tellus, planeten jorden, livet, mitt utstakade öde och denna blogg beskriver min resa, vardag, upplevelser och mina funderingar.
Det finns många människor med Cyklotymi, Dystymi, Melankoli, Depression, Bipolär- eller Manodepressiv sjukdom. Vilken diagnos/diagnoser jag besitter är varken jag eller min läkare säker på. Dystymi/Cyklotymi/Unipolär med ett bipolärt spektrum är den diagnos som stämmer bäst. En pendling mellan polerna. Men läser man runt lite så passar det mesta mer eller mindre. Diagnoserna är en djungel och jag vandrar omkring i den. Samtidigt så struntar jag i vilken diagnos jag har. Många av oss bloggar om ämnet och för mer eller mindre dagbok på nätet, vilket är jättebra. Att få ventilera sig är ett stort behov och känns bra.
Vi med affektiva sjukdomar känner precis som andra med delade intressen eller sjukdomar viss tillhörighet med varandra. Jag finner det väldigt intressant och nyttigt att läsa andras bloggar och få ta del av deras tankar och känslor. Jag önskar förståelsen och insikten om psykisk ohälsa var större bland våra medmänniskor.
Att berätta öppet om sin sin sjukdom eller sjukdomstillstånd kan vara riskabelt, speciellt på en arbatsplats. Tro mig, jag gjorde det misstaget att berätta om min sjukdom på en arbetsplats. Det slutade med att jag sade upp mig. Skönt som fan 
!!! Fast jag blev väldig arg och besviken på mina chefer som fick en annan syn på mig. Det arbete jag utförde var exemplariskt och jag var omtyckt bland våra kunder. En pålitlig, lojal medarbetare med humor och en stora kunskaper inom området. När jag berättade för mina kunder att jag skulle sluta blev dom häpna och besvikna på mina chefer som inte behöll en bra kille som jag. Flera av våra kunder och kolleger erbjöd mig jobb. Jag hade beslutat mig för att byta arbetsinriktning som en nystart i mitt liv. Alla lovord och erbjudanden gjorde mig förstås glad.
På det sista samtalet med mina chefer innan jag slutade passade jag på att ventilera mig och uttrycka min besvikelse. Båda två grät och bad om ursäkt. Lite väl sent påtänkt kanske? Dom skickade sms där dom bad om ursäkt. Hallå!? sms?. Blommor skickades hem till mig vilka förpassades rakt ner i sopptunnan.
Min vardag är för det mesta jobbig och jag är deprimerad större delen av året, främst vår, höst och vinter (oops, det är ju nästan hela året ). Ljusförändringar och tidsomställningar verkar påverka min sjukdom och gör att jag lättare hamnar i depression.
Jag blir aldrig så där riktigt hypo som många bipolära blir. Jag har vissa perioder då jag gärna startar upp projekt eller fördjupar mig lite väl mycket inom något område. Det kan vara vad som helst, trägårdsskötsel, musiker, musikinstrument, hobbies, cyklar, träningsformer, religioner, matlagning, you name it. Ofta i kombination med onödigt mycket informationssökande. Ibland påverkar det min (vår) ekonomi, vilket är olykligt. Fast jag har lärt mig att tygla mig en aning nu. Efter några månader så känns den där perioden av fanatism väldigt avlägsen och märklig. Jag blir aldrig crazy, nej nej, bara en aning för intresserad och fast för någonting under en period
Mina kolleger och många av mina vänner vet inte att jag är under medicinering utan ser mig som en helt vanlig kille. Jag har valt att hålla större delen av min vänskapskrets ovetandandes om att jag är deprimerad, går i terapi och äter medicin.
Precis som missbrukare så blir man proffs att dölja sin sjukdom. Jag är inte heller en inåtvänd, svår eller självömkande person. Nej, jag ser mig som en stark och stabil person, när jag är frisk. När jag är frisk och mår bra så är jag oerhört kreativ och älskar att jobba, träna och umgås med vänner. Skulle ni träffa mig och lära känna mig så skulle ni aldrig ana att jag är deprimerad och under medicinsk behandling. Bland mina vänner uppfattas jag som en humoristisk och väldigt lojal medmänniska.
I mitt yrke så vägleder jag och utbildar människor och har mycket kontakt med folk. På min fritid så idrottar jag och driver en idrottsförening. Jag är utbildad konstnär och formgivare och har tidigare haft ett kreativt yrke. Tyvärr så blir jag suicid när jag har mina djupa svackor vilket ställer till problem i min vardag. Ända sedan jag var väldigt ung så har jag ifrågasatt om det verkligen är lönt att stanna kvar här på jorden. Jag minns att jag saknade den där glädjen som ungdomarna runtomkring mig tycktes ha.
Min uppväxt och skoltid var lycklig. Jag hade många vänner och var omtyckt. Men stundtals så längtade jag bort från världen. Denna oro äter upp en från insidan och man undrar tillslut vem man egentligen är och varför man traskar runt på denna jord år efter år. Jag har länge sökt svar bland olika livsfilosofier och religioner men inte hittat några tillfredsställande svar ännu. Mitt sökande efter en behaglig tillvaro fortsätter, varje dag.
Så vem är du?
Jag vill veta.
Ha det finfint idag och i morgon
/Kokuzo
